Dagarna har ätit upp sig själva i en snabb fart och nu är det dags för hemresa. I gryningen väcktes jag av första böneutropet, en påminnelse om att göra sig klar för bön. 20 minuter senare ljöd utropet igen. Morgonens röst var vacker och melodin var lite vemodig. Kvaliteten är varierande på de olika utroparna, ibland låter det tonlöst och bräkande, ibland melodiskt och vackert. Hela familjen vaknade till och taxin hämtade oss klockan 7. Incheckningen gick smidigt och nu är det snart dags att stiga på planet till Helsingfors och vidare till Köpenhamn.
Hur snabbt har de här månaderna gått? Nyss hade vi oceaner av tid och nu är veckorna bakom oss. De yngsta i familjen längtar hem, men vi andra skulle nog kunnat stanna ytterligare ett tag. På något sätt har man ändå ställt in sig på att det är dags att åka hem, och hemma bäst brukar gälla. Det vet jag av erfarenhet. Vi kommer ta med oss minnen och kunskaper, men den stora konsten kommer bli att ta med sig vardagslunken. Vi får påminna varandra om hur enkelt allt kan vara.
Nu är det dags att gå ombord, vi ses!
/ Linda
