Uppdatering från en sliten pappa

Kaos i tropikerna

Efter ett par dygn på resande fot så kom vi äntligen fram. Mycket verkar vara sig likt uppe vid huvudgatan, bara några restauranger som försvunnit och nya kommit till.

Veckorna innan avfärd har inte varit bra som jag skrev i mitt tidigare inlägg, influensa på både Ebba och Olle. Olle hade influensa fram till nästan en vecka innan avfärd, direkt efter influensan fick han blåsor i munnen och på läpparna. Det kan låta larvigt men han ser för jäklig ut och jag förstår att han måste ha skitont. Resan var tuff för honom och han har inte fått i sig tillräckligt med vätska. Mat har han inte kunnat äta så mycket den senaste veckan, men han har ändå druckit okej. Men under resan fick han blåsor på tungan som gjorde att han inte kunde få i sig tillräckligt med vätska.

Direkt när vi kom ner så gick vi till apoteket. Apotekartjejen hade en bror som var läkare, hon ringde in honom då hon tyckte Olle såg uttorkad ut. Han kom efter några minuter och vips så satt vi på hans mottagning. Det slutade med att Olle fick dropp för uttorkning. Efter nån timme tyckte doktorn att Olle skulle åka till hans andra klinik och spendera natten där. Sagt och gjort kom en ambulans med blåljus och hämtade upp Olle och mig.

Jag låg hela kvällen och petade i Olle vatten med en 10 ml-pipett utöver droppet. Han somnade runt midnatt och har i skrivande stund sovit 4-5 timmar.

Här ligger vi nu klockan är 05.49 och jag vaknade runt kl 04 och har inte sovit sen dess. Jag ligger nu och lyssnar på en tupp som galer (heter det så?) nedanför kliniken. En böneutropare har börjat gapa med jämna mellanrum och ett djur som gapar till då och då inne! i rummet. Bilar har börjat köra lite smått utanför.

Detta var såklart inte starten på resan vi hoppats på men förhoppningsvis får vi åka hem under morgondagen.

Kaos i tropikerna dag 2

Efter ett par timmars sammanhängande sömn i natt så är det åter natt på Aqua Medical Center som numera är mitt och Olles tillfälliga hem.

Vi blev tvungna att stanna ytterligare en natt för Olle inte fått i sig tillräckligt med vätska och näring.

Dagen har varit rätt jobbig och Olle har haft så ont hela dagen. Varje droppe vatten har varit en pina och medicinen har inte gått att få i honom. Han har nu legat med dropp i ett drygt dygn samtidigt som jag försökt peta i honom ytterligare vatten. Under dagen har jag lyckats med att få i honom ca 20 cl vatten med en 10 ml-pipett.

Känslan av att vara otillräcklig har sköljt över mig några gånger idag och den känslan är för mig fruktansvärd. De allra flesta problem man har med barnen kan man alltid lösa på ett eller annat sätt. Denna gången står jag maktlös och kan inte göra mer. Om jag skulle kunna, skulle jag plocka ut varenda blåsa och sår han har i munnen och slänga in i min egen mun, men det funkar ju tyvärr inte så.

Under sena eftermiddagen kom Linda, Ebba och Lisa och hälsade på. Jag passade då på att gå ut och äta dagens första mål mat, fried chicken med pommes, riktigt äckligt var det! Jag märker att min egen mat och sömn- depå börjar tryta. Huvudvärk hela dan idag. Konstigt! Jag tjatar på Olle att han ska dricka, så sköter jag det inte på mig själv! Typiskt mig!! Ingen aptit och de få timmarna av sömn blir utspridda över hela dygnet.

Dagen blev åter kväll och den snälla sköterskan, som förövrigt kallar Olle för Superboy, skulle få hem en bedövningskräm som Olle skulle gurgla och svälja. Stor chans att han får in det i munnen, tänkte jag. Han skulle ha krämen i munnen i 2-3 minuter med!!

Samma procedur igen, pipett, in i munnen, säga till att behålla det i munnen ca 25 ggr, ”bit ihop”, ”vi leder med 1-0 i 93:e”, häng i”. Han vägrade såklart att svälja krämen men den bedövade munnen och tungan direkt ändå. Äntligen!!! Direkt efter så drack han ca 25 cl vatten, tog sin medicin, sen tog jag den halvt smälta vaniljglassen och sprutade in med pipetten. Han åt upp nästan hela glassen!!

Han somnade kort därefter och jag hoppas han sover bra hela natten.

Första känslan av hopp det sista dygnet och tårar av maktlöshet byttes mot tårar av glädje.

Då jag inte sovit många timmar sen vi vaknade i Malmö i lördags är jag rätt trött och sliten men har väldigt svårt att sova. Detta måste bli bra innan jag kan känna lugn.

Jag hoppas på lite trevligare inlägg nästa gång.

Tuppjäveln

Vem äger en tupp som gapar från kl 05.00 varje morgon. Må en av öns alla kungskobror sluka fjäderfät omgående!!

Olle

Jag ligger här på kliniken i en soffa som är ca 120 cm lång och inte har så mycket att göra mellan ”matningarna” tänkte jag att presentera Olle för er som inte känner känner honom så bra.

Sedan Olle var liten har han alltid varit en väldigt snäll pojk. Han har alltid dragit sig undan när det blivit för stimmigt och ville inte vara med om lekarna blev för fysiska. Detta drag har han fortfarande.

När han spelar fotboll och innebandy tycker jag nästan alltid att han är för snäll. Han säger att han inte vill skada nån. Detta är en balans som många barn har inom idrotten, antingen spelar man fult eller går man inte in i några närkamper. Han ville inte fortsätta spela hockey när han var liten för det var lite för gruffigt.

Ett år gick han på typ idrottsskola, där han fick prova på olika idrotter. En av idrotterna var judo. Redan dagarna innan sa han att han inte ville gå men vi sa att han skulle prova en gång. Det slutade med att han började gråta när han fick brottas mot (såklart) den störste pojken i sällskapet.

Nu kommer jag till mina funderingar kring honom:

1. Dagen innan nyårsafton 2011(tror jag det var) var vi hos härliga familjen Ryden i Kungälv. Barnen sprang omkring och lekte och plötsligt hördes en jäkla smäll och ett skrik som inte helt vill försvinna ur medvetandet. Olle skulle stänga en trappgrind på övervåningen och hela grinden lossnar och Olle liksom seglar på mage på grinden ner. Det slutar med att Olle spräcker hakan och blodet sprutar och ilfart till lasarettet.

2. Året efter(tror jag det var) följde Olle med en kompis till hans farmor efter dagis. Ett telefonsamtal senare så har Olle ramlat ner från deras soffa och slagit i ögonbrynet i ett bordsben och det sprack. Ilfart till vårdcentralen för att sy ihop ögonbrynet.

3. Idag. Tre dagar och två nätter i skrivande stund på klinik i Thailand. Dropp, medicin och allmänt jävligt.

Varför händer såna här saker den lugnaste pojken?

Är han klantig?

Skulle det vara bättre om han slog sig lite lagom hela tiden?

Frågorna är många, men jag skulle inte byta ut honom för allt smör i Småland!