Om Tid som fanns och finns

Kaffe på balkongen, barnen i skolan och T och lilla L sover... Böne-utroparen hörs ensligt över husen, och fåglarna sjunger ikapp i det skuggande trädet framför lägenheten där vi bor. Jag får en surrealistisk känsla av att tiden galopperar och den gör mig orolig och vemodig. Det är ju liksom inte så mycket att göra något åt - tiden går inte att stoppa och ögonblick går inte att frysa - det kan ingen göra. Det är nog den enda form av total rättvisa som finns på vår jord? Men man kan ju alltid försöka.

Nyss (känns det som) hade vi oceaner av tid framför oss. Vårt sätt att försöka stoppa tiden blev denna utpost, så långt hemifrån. Här är livet lite enklare. Om man (som jag), gillar att falla från omständighet till omständighet, och låta livet bygga sig självt (och ändå känna att man gör något av tiden man har fått), har detta varit ett av de bättre ställena att göra det på. Ingen fokus på tvätt, städ, socialt liv, barnens aktiviteter, funderingar kring arbete, renovering, framtida projekt eller vad som varit. Bara ta dagen som den kommer - på riktigt. Det har jag nog aldrig gjort. 

Vi var alla spända inför att vara borta så länge - barnen har ju bara kunnat följa oss i det här, och varit utlämnade till att vi ser till att det ska bli bra. Och att vara utlämnade till varandra har varit bra. 

Om man (som Stora E), till naturen är självständig och ständigt söker sig framåt, nästan stångar sig... har denna 'påtvingade' paus fört henne närmare igen. Hon vet att vi finns där och till och med uppskattar det emellanåt... 

Om man (som Mellan-O), till naturen är reserverad, allvarsam och försiktig... har många tillfällen här puschat honom försiktigt framåt. Han vet att han klarar sig själv i många nya situationer.

Och Lilla L har bara fått växa, utvecklas, tulta omkring och upptäcka. Kanske att hon har fått lära sig några andra ord än hon skulle gjort hemma: 'tuk-tuk' finns numera i hennes repertoar och hon vevar entusiastiskt med tillhörande ljud-effekt, till ord som 'vågor' och 'elefant'.

Men oceanerna av tid ebbade ut, och nu återstår endast en vecka. En tunn rännil, som snabbt försvinner ut i sanden. Vi försöker ta hand om den på bästa sätt, även en liten strimma är ju tid som kan skapa minnen som består. Ingen anledning att tänka på den hägrande hemresan, den är ju ändå inte Just Nu.

Nu vaknade Lilla L, dags att upptäcka världen. På nytt!

// Linda

Slumrande T

Nyvaken Lilla L